Epic Epicurious

Människan har alltid undrat hur man gör rätt och fel moraliskt när valet inte är helt uppenbart, om det finns några moraliska sanningar och varför vi överhuvudtaget bör ha moral till att börja med.

Det sistnämnda är kanske bäst illustrerat hos religiösa människor som börjar tvivla på sin religion. Mycket snart hör vi ofta utsagan ”men om det inte finns en gud, en laggivare över alla andra, hur ska vi då skilja rätt från fel? Allt sådant blir ju bara upp till mänskligt godtycke!”

Till viss del stämmer det här. Moraliska regler är mycket lättare att försvara om man har ett mytos eller en dogm bakom sig. Men om vi utgår ifrån att logos är att föredra framför mytos så betyder det alltså att vi behöver ett nytt, rationellt ramverk för att besvara dessa frågor utan att behöva uppfinna dogmer. Detta, i korthet, är metaetiken.

Det finns en mängd olika metaetiska uppfattningar och skolor. Den vanligaste i vår dag är den moraliska relativismen. Den håller uppfattningen att moral och etik är skilda från objektiviteten – de är helt och hållet subjektiva. Alltså finns inget egentligt, essensialistiskt ”rätt och fel” eller några moraliska sanningar. Det handlar helt enkelt om preferenser i grupper och de levnadsregler de önskar ha. Den gyllene regeln, menar den moraliska relativisten ofta, är inte mer rätt än t.ex. den bibliska regeln om att en kvinna måste halshuggas om hon inte är oskuld på bröllopsnatten. Vi tycker det endast för att vi råkar vara uppfödda i ett samhälle som säger att denna typ av bestraffning är omoralisk, men det finns inget ”facit” vi kan hålla våra moraliska uppfattningar mot och utdöma andra kulturers moral för felaktiga.

Filosofiskt har denna uppfattning inte så stor fot idag, av många anledningar. För det första är den moraliska relativismens axiom (moraliska uppfattningar är relativa) inte relativistiskt, utan realistiskt och kan visas, åtminstone teoretiskt, vara sant eller falskt. Som filosofen Sam Harris uttrycker det: ”på så vis har relativisten snubblat innan han ens hunnit knyta skorna”. Poängen här är att oavsett om relativisten har rätt eller fel i sin filosofi, så måste han ha rätt eller fel realistiskt.

Detta är mestadels ett problem med relativismen som sanningsbegrepp och metafysisk filosofi, men den moraliska relativismen har sin grund och sina axiom i samma filosofi.

För det andra är den moraliska relativismen full av hål i sina resonemang.

Relativismen börjar sitt resonemang med att förväxla kultur och etik. Relativisten säger att vi bör respektera andras seder, oavsett hur grymma vi än tycker de är, eftersom det är en del av deras kultur eller religion (se tjurfäktningsdebatten, exempelvis). Även om det här intuitivt ser logiskt ut, blir det mer och mer ohållbart ju närmre vi tittar. Etik, moral och kultur hör i hög utsträckning ihop. En kultur är full av etiska och moraliska uppfattningar om vad som här rätt och fel och hur man behandlar andra människor. Ur ett antropologiskt perspektiv verkar relativismen ha en stor poäng. Men tittar vi närmare så ser vi något helt annat. Det räcker med att bara hänvisa till ren semantik: kultur handlar om ett stort system av mem, om musikaliska, konstnärliga, modemässiga, språkliga och kulinariska gemensamma drag i ett geografiskt avgränsat område. Det finns goda anledningar till att utan vidare eftertanke respektera dessa, eftersom de inte är av filosofisk karaktär och inte gör några realistiska påståenden.

Etik handlar dock om något helt annat. Detta återfinns förvisso i kulturens seder men det man ska lägga märke till är att seden skiljer sig markant från allt annat som är kultur. Seden, och då talar jag om seder som avser hur man bäst behandlar människor och djur, gör ett antal påståenden om hur världen förhåller sig och, mer relevant till diskussionen, vad som är lidande och vad som är välbefinnande. En kultur kan t.ex. mena, som Aztekerna, att människooffer är fullkomligt moraliskt försvarbart eftersom vikten av offret till gudarna överväger individens lidande eller att ett visst kast av människor inte har ett lika stort mänskligt värde eftersom de, i ett tidigare liv, inte har förhållit sig till de moraliska reglerna.

Gemensamt i dessa mem är att alla påståenden är realistiska påståenden om hur världen förhåller sig. Detta får vi alltid kritisera i filosofin och allmän diskurs.

Analyserar man etiska och moraliska frågor kommer man snabbt fram till att frågor om etik och moral inte egentligen är frågor om rätt och fel, utan är frågor gällande handlingar som ger upphov till välbefinnande eller lidande hos en medveten individ. Om det finns objektiva sanningar gällande gemensamma drag hos individers uppfattningar om handlingar som ger upphov till lidande kontra välbefinnande så skulle den moraliska relativismen ha objektivt, realistiskt fel. Om det visar sig, t.ex. genom en MRI-scanning av hjärnan hos ett våltäktsoffer, att våldtäkten orsakat lidande hos patienten skulle detta vara objektivt fastställt. Följaktligen, efter en mängd studier som visar på samma sak i olika länder med kontroller etc. måste vi nå slutsatsen att våldtäkt, överallt, skapar lidande hos arten Homo Sapiens. Då, helt plötsligt, har vi lyckats objektivt fastställa en handling som ger upphov till lidande hos en annan individ, per definition en etisk osund handling. Vi har alltså nått fram till en etisk sanning, lika giltig som någon annan sanning om hur världen förhåller sig.

Dessutom är det en ganska ologisk idé att bara för att åsikterna kring en viss fråga skiljer sig mellan individer, så kan man inte göra sanningspåståenden gällande frågan i sig. Vad elden bestod av, diskuterades t.ex. ända från antikens Grekland till 1800-talets europa med vitt skilda åsikter. Betyder det här att det inte fanns ett rätt svar på frågan innan konsensus hade nåtts? Knappast! Bara för att det finns skilda åsikter om t.ex. kvinnans rättigheter betyder det inte att det inte finns uppfattningar som är mer riktiga än andra, eftersom uppfattningarna grundar sig i realistiska påståenden om hur kvinnan var skapt, för vilket syfte osv.

Och mycket riktigt har vi funnit en mängd handlingar som vi vet, objektivt, orsakar lidande med hjälp av t.ex. psykologi. Vi kan alltså förklara att den moraliska relativismen, oavsett hur utbredd den är, har objektivt fel från dess axiom och uppåt.

Den metaetiska skola som därmed tagit mycket mark idag är den moraliska realismen, som håller att vi visst kan säga någonting, helt objektivt, om lidande och välbefinnande och därför ge moraliska riktlinjer för hur man bör behandla sin omgivning. En slags moralisk vetenskap, helt enkelt.

Hur denna ska se ut råder det dock delade meningar om. Vem som helst vet ju att få handlingar alltid är moraliskt försvarbara i alla situationer. Sam Harris förklarar:

Det kanske visar sig att moral är ungefär som mat. Det är sällan man kan påstå, givet en i allmänt sund kost, att en viss maträtt objektivt är bättre än en annan. Det handlar i grund och botten mycket om subjektivitet. Men man kan definitivt säga att mat är objektivt bättre än gift.

Poängen han försöker illustrera är att det visst finns rum för subjektivitet i moraliska handlingar, men enbart om din moral är sund till att börja med, vilket däremot går att objektivt fastställa.

Det ska bli intressant att se hur den moraliska realismen utvecklas i framtiden – inte minst med Sam Harris’ nya bok ”The moral Landscape”. Det finns många diskussioner som måste has innan filosofin får fäste. Än så länge är den moraliska realismen i sin barndom. Vad som händer när den växer upp återstår att se.

sevärt: