The End of History

Bad news is you won’t afford it.

Now, I’ve heard a lot of terrific things about this beer and so I’ve been dying to try it out, but I’ve also retained a somewhat skeptic approach to it. Why, you ask? Because of the above sentence in italics. I love american beer. And I love Belgian beer. But I’m never impressed when Belgians try to make American beer and vice versa. Actually, when Americans try to make Belgian beer, the result is often even worse. The beers are usually just very strong in alcohol and lack any sort of really interesting flavours or aromas. I get the feeling that their main consumer group consists of hipster douchebags that are really only interested in getting drunk as hell but want a veil of pretention to get away with it – and, to be honest, this beer gave me that exact impression when I first picked it up and read the label.

I was very pleasantly surprised, however, when I first smelled it. It smells very fresh, and the hops come through pretty dominantly together with a fine scent of yeast that doesn’t remind me too much of Belgians. It smells very American. And that’s good, because it gives me the impression that the brewery, American Artisan, realize that they couldn’t hope to create a true Belgian abbey ale. There’s some faint tones of burnt malt there too in the background.

The taste, however, I don’t know quite what to make of. It’s sort of Belgian, but only in the sense that it’s strong in both alcohol and flavour – there’s not too much true Belgian yeast flavours here, I’ll have to admit. But what makes me perplexed is that it is not really that much more American-style either. Sure, there’s this nice freshness from good-quality American (I presume) hops, and there’s this instantly recognizeable heaviness of a good American stout, but it’s being held back by the Belgian wannabe-parts. And there’s something slightly metallic there too that I really can’t tell what or where it comes from.

This seems to be a beer that can’t quite decide upon what it wants or where it wants to be. It has two roads that would both lead to something very, very nice, but it somehow just ends up sitting there at the crossroads doing nothing but rolling its thumbs and playing blues harmonica.

So what exactly does it taste like? Well, imagine a nice American oatmeal stout; heavy, serious burnt malt, together with some other serious selection of hops to balance it up a bit. Only now add a bit more alcohol, a steel rod and perhaps a splinter or two, and you’ll get Brother Thelonius.

Now don’t get me wrong, this is still a fine and highly drinkable ale. It just doesn’t quite “hit the spot”, so to speak. To its favour, it does NOT pretend to be something it isn’t. It’s a Belgian-inspired American ale, and nothing else.

So, will I recommend it? Unless you’re a huge fan of the late Thelonius and would like his Jazz Institute to get a few more bucks, no. While I still believe that a successful marriage between Belgium and America could be made, this is not it. If you’re expecting Belgian, you’ll be disappointed. If you’re expecting American, you’ll also be disappointed, though perhaps not quite as much. If you’re expecting an enjoyable, strong and heavy ale though, you won’t be disappointed, but you’ll not be overwhelmed or pleasantly surprised either. However, due to its unique flavour and character, I suspect that there are a handful of die-hard Thelonius fans out there, but it’s safe to say that I’m not one of them.

Det sistnämnda är kanske bäst illustrerat hos religiösa människor som börjar tvivla på sin religion. Mycket snart hör vi ofta utsagan ”men om det inte finns en gud, en laggivare över alla andra, hur ska vi då skilja rätt från fel? Allt sådant blir ju bara upp till mänskligt godtycke!”

Till viss del stämmer det här. Moraliska regler är mycket lättare att försvara om man har ett mytos eller en dogm bakom sig. Men om vi utgår ifrån att logos är att föredra framför mytos så betyder det alltså att vi behöver ett nytt, rationellt ramverk för att besvara dessa frågor utan att behöva uppfinna dogmer. Detta, i korthet, är metaetiken.

Det finns en mängd olika metaetiska uppfattningar och skolor. Den vanligaste i vår dag är den moraliska relativismen. Den håller uppfattningen att moral och etik är skilda från objektiviteten – de är helt och hållet subjektiva. Alltså finns inget egentligt, essensialistiskt ”rätt och fel” eller några moraliska sanningar. Det handlar helt enkelt om preferenser i grupper och de levnadsregler de önskar ha. Den gyllene regeln, menar den moraliska relativisten ofta, är inte mer rätt än t.ex. den bibliska regeln om att en kvinna måste halshuggas om hon inte är oskuld på bröllopsnatten. Vi tycker det endast för att vi råkar vara uppfödda i ett samhälle som säger att denna typ av bestraffning är omoralisk, men det finns inget ”facit” vi kan hålla våra moraliska uppfattningar mot och utdöma andra kulturers moral för felaktiga.

Filosofiskt har denna uppfattning inte så stor fot idag, av många anledningar. För det första är den moraliska relativismens axiom (moraliska uppfattningar är relativa) inte relativistiskt, utan realistiskt och kan visas, åtminstone teoretiskt, vara sant eller falskt. Som filosofen Sam Harris uttrycker det: ”på så vis har relativisten snubblat innan han ens hunnit knyta skorna”. Poängen här är att oavsett om relativisten har rätt eller fel i sin filosofi, så måste han ha rätt eller fel realistiskt.

Detta är mestadels ett problem med relativismen som sanningsbegrepp och metafysisk filosofi, men den moraliska relativismen har sin grund och sina axiom i samma filosofi.

För det andra är den moraliska relativismen full av hål i sina resonemang.

Relativismen börjar sitt resonemang med att förväxla kultur och etik. Relativisten säger att vi bör respektera andras seder, oavsett hur grymma vi än tycker de är, eftersom det är en del av deras kultur eller religion (se tjurfäktningsdebatten, exempelvis). Även om det här intuitivt ser logiskt ut, blir det mer och mer ohållbart ju närmre vi tittar. Etik, moral och kultur hör i hög utsträckning ihop. En kultur är full av etiska och moraliska uppfattningar om vad som här rätt och fel och hur man behandlar andra människor. Ur ett antropologiskt perspektiv verkar relativismen ha en stor poäng. Men tittar vi närmare så ser vi något helt annat. Det räcker med att bara hänvisa till ren semantik: kultur handlar om ett stort system av mem, om musikaliska, konstnärliga, modemässiga, språkliga och kulinariska gemensamma drag i ett geografiskt avgränsat område. Det finns goda anledningar till att utan vidare eftertanke respektera dessa, eftersom de inte är av filosofisk karaktär och inte gör några realistiska påståenden.

Etik handlar dock om något helt annat. Detta återfinns förvisso i kulturens seder men det man ska lägga märke till är att seden skiljer sig markant från allt annat som är kultur. Seden, och då talar jag om seder som avser hur man bäst behandlar människor och djur, gör ett antal påståenden om hur världen förhåller sig och, mer relevant till diskussionen, vad som är lidande och vad som är välbefinnande. En kultur kan t.ex. mena, som Aztekerna, att människooffer är fullkomligt moraliskt försvarbart eftersom vikten av offret till gudarna överväger individens lidande eller att ett visst kast av människor inte har ett lika stort mänskligt värde eftersom de, i ett tidigare liv, inte har förhållit sig till de moraliska reglerna.

Gemensamt i dessa mem är att alla påståenden är realistiska påståenden om hur världen förhåller sig. Detta får vi alltid kritisera i filosofin och allmän diskurs.

Analyserar man etiska och moraliska frågor kommer man snabbt fram till att frågor om etik och moral inte egentligen är frågor om rätt och fel, utan är frågor gällande handlingar som ger upphov till välbefinnande eller lidande hos en medveten individ. Om det finns objektiva sanningar gällande gemensamma drag hos individers uppfattningar om handlingar som ger upphov till lidande kontra välbefinnande så skulle den moraliska relativismen ha objektivt, realistiskt fel. Om det visar sig, t.ex. genom en MRI-scanning av hjärnan hos ett våltäktsoffer, att våldtäkten orsakat lidande hos patienten skulle detta vara objektivt fastställt. Följaktligen, efter en mängd studier som visar på samma sak i olika länder med kontroller etc. måste vi nå slutsatsen att våldtäkt, överallt, skapar lidande hos arten Homo Sapiens. Då, helt plötsligt, har vi lyckats objektivt fastställa en handling som ger upphov till lidande hos en annan individ, per definition en etisk osund handling. Vi har alltså nått fram till en etisk sanning, lika giltig som någon annan sanning om hur världen förhåller sig.

Dessutom är det en ganska ologisk idé att bara för att åsikterna kring en viss fråga skiljer sig mellan individer, så kan man inte göra sanningspåståenden gällande frågan i sig. Vad elden bestod av, diskuterades t.ex. ända från antikens Grekland till 1800-talets europa med vitt skilda åsikter. Betyder det här att det inte fanns ett rätt svar på frågan innan konsensus hade nåtts? Knappast! Bara för att det finns skilda åsikter om t.ex. kvinnans rättigheter betyder det inte att det inte finns uppfattningar som är mer riktiga än andra, eftersom uppfattningarna grundar sig i realistiska påståenden om hur kvinnan var skapt, för vilket syfte osv.

Och mycket riktigt har vi funnit en mängd handlingar som vi vet, objektivt, orsakar lidande med hjälp av t.ex. psykologi. Vi kan alltså förklara att den moraliska relativismen, oavsett hur utbredd den är, har objektivt fel från dess axiom och uppåt.

Den metaetiska skola som därmed tagit mycket mark idag är den moraliska realismen, som håller att vi visst kan säga någonting, helt objektivt, om lidande och välbefinnande och därför ge moraliska riktlinjer för hur man bör behandla sin omgivning. En slags moralisk vetenskap, helt enkelt.

Hur denna ska se ut råder det dock delade meningar om. Vem som helst vet ju att få handlingar alltid är moraliskt försvarbara i alla situationer. Sam Harris förklarar:

Det kanske visar sig att moral är ungefär som mat. Det är sällan man kan påstå, givet en i allmänt sund kost, att en viss maträtt objektivt är bättre än en annan. Det handlar i grund och botten mycket om subjektivitet. Men man kan definitivt säga att mat är objektivt bättre än gift.

Poängen han försöker illustrera är att det visst finns rum för subjektivitet i moraliska handlingar, men enbart om din moral är sund till att börja med, vilket däremot går att objektivt fastställa.

Det ska bli intressant att se hur den moraliska realismen utvecklas i framtiden – inte minst med Sam Harris’ nya bok ”The moral Landscape”. Det finns många diskussioner som måste has innan filosofin får fäste. Än så länge är den moraliska realismen i sin barndom. Vad som händer när den växer upp återstår att se.

sevärt:

Huvudsakligen rör det sig om struntargument från att man inte ska få vara maskerad i det offentliga rummet (anonymitet är en mänsklig rättighet i rum du har juridisk rätt till, alltså ditt eget hem och gatorna du betalar med skatt), ofta med den ännu mer idiotiska motiveringen att det blir en risk för banker om en person i burka får ta ut pengar eftersom identiteten inte kan styrkas (banker och privata institutioner är fria att neka vilken maskerad person som helst inträde och pengauttag) till argument av stilen att “Jamen det finns väl INGEN som kan tänka sig bära en sån här sak utan att vara fullkomlig GALEN och INDOKTRINERAD och därför ska staten alltid ha rätt att frihetsberöva en person som klär sig på ett sånt här vis”. Fanny svarar utmärkt på det här argumentet:

Man kan också se det ur den ”liberala” synvinkeln, som menar att man till varje pris måste undvika att kvinnor bär ett plagg som de ”egentligen” inte vill bära. Här ser man givetvis direkt tvång som något dåligt, vilket är helt korrekt, men man tenderar också att tala om indoktrinering som något som ska kunna ses som tvång, och man utgår då också ifrån att alla kvinnor som önskar bära burka är indoktrinerade. Vad man kan se här är att man i våran kultur ser burkan som något så sjukt att ingen som är vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna bära plagget frivilligt. Detta kan säkert stämma, men det är knappast någon grund för lagstiftning. Alla är vi mer eller mindre indoktrinerade i ett sätt att tänka och att döma ut vissa som mer eller mindre ”naturliga” och bra är bara godtyckligt.

Right on the spot – staten ska aldrig någonsin syssla med någon som helst tankeverksamhet kring vad folket egentligen vill och inte, det är alltid, bara och endast upp till individerna själva. Om en myndig individ säger att någonting sker frivilligt så måste det alltid gälla som absolut sanning, alldeles oavsett ifall viljan egentligen inte är helt fri utan kanske är influerad av indoktrination eller yttre påverkningar (fri vilja i den bemärkelsen existerar för övrigt inte över huvud taget). Om vi ska ha undantag från denna fundamentala princip för burkan, ja då följer det att burkabäraren effektivt omyndigförklaras.

Fri vilja-argumentet fungerar således inte alls i den här frågan, det snubblar innan det ens hunnit knyta skorna. Om vi alltså på allvar ska säga juridiskt att en indoktrinerad person är en fullkomlig sinneslös zombie under direkt kontroll av nån slags sinnesvirus så måste vi samtidigt frånta dem ansvaret för handlingarna de utför som inspireras av indoktrineringen – och hur ska vi då kunna yrka på böter för t.ex Åke Green, fängelse för nynazister som bedriver våld, eller för den delen bestraffa någon som tvingar sin fru att klä sig i en kränkande och obekväm dress?

Det här är ett pinsamt problem för fri vilja-argumentet. Paradoxen gäller dock bara om tanken med förbudet är att bestraffa en individ som påtvingar en annan individ ett kränkande klädesplagg mot personens uttryckliga vilja – och det hoppas jag verkligen var tanken. Annars är det en rent diktatorisk lag som föreslås, nämligen att ett specifikt klädesplagg ska per sé ligga till grund för ett omyndigförklarande och ett, följaktligen, frihetsberövande av en individ.

Jag vill tillägga att det givetvis aldrig är okej att påtvinga en annan människa ett klädesplagg mot den personens uttryckliga vilja, men vi kan inte göra en vettig lagtext av detta ändå, eftersom konsekvenserna kan vara ganska så onödiga. Tänk dig ett scenario där skådisarna på dramaten måste skriva under ett papper på att de bär sin scenklädsel av fri vilja. En sådan lagtext ger utrymme för många orimliga följder.

Nej, burkaförbud med motiveringen att man aldrig kan bära det av “fri vilja” eller att man inte ska få vara maskerad på gator och torg fungerar inte. Men det finns en annan vinkel på det hela som inte tas upp lika ofta: är burkan ett uttryck för ideologisk extremism och, i så fall, kan det ligga till grund för juridisk bestraffning?

Denna fråga har Sverige tagit ställning till många gånger förr – det är exempelvis förbjudet att bära t-shirts med swastikor, alldeles oavsett ifall det är den religiösa eller den nazistiska varianten. Man kan hävda att burkan inte går att jämföras med detta i och med att swastikan är ett uttryck för antisemitism och därmed även är hets mot folkgrupp, men det här faller tillkorta på att islam är ett uttryckligen antisemitisk religion i grunden (femte kapitlet i koranen har en hel del att bjuda på här), om än inte alltid i utövande. Därmed kan man rimligen hävda att ett frivilligt bärande av burka är ett sätt att uttrycka sympati för extremistisk islam och därmed även för en massa hemskheter såsom barnaga, av “universums skapare” uppmanad hustrumisshandel, äganderätt av individer, självmordsbombning, allmänt kvinnoförtryck etc. Det är ju det här frågan handlar om, för bövelen! Här finns inga problem med att staten sysslar med omyndighetsförklaring, här finns inga kränkningar av anonymitetsrättigheter och mer därtill ingen kränkning av grundlagen. Det här handlar om en bestraffning just för att du gör någonting av fri vilja.

Nu är jag personligen också emot vår hets mot folkgruppslag och tycker man ska få bära vilka jävla symboler man vill såväl offentligt som privat, men det här är åtminstone en rimlig debatt med rimliga frågeställningar och rimliga motiveringar. Kan vi inte snälla kalla debatten för vad den egentligen är och sluta upp med alla jävla konstiga argument som inte hör hemma i en vanlig rättsstat och som dessutom är snudd på främligsfientliga? Kan vi inte bara ta några steg framåt istället för att dalta om pseudovetenskapliga uppfattingar om fri vilja och om moralistiska maskeradförbud och istället prata i termer av det som gemene man och politiker älskar så mycket att prata om – “hets mot folkgrupp”, “mäns våld mot kvinnor” och statsfeminism, så att vi äntligen kan få den hävstångskraft som krävs för att en rimlig debatt kring även dessa frågor ska väckas till liv och förhoppningsvis attackeras med tyngre artilleri än någonsin förr!

Nä, nu blev jag arg. Och hungrig. Fan.

But more importantly, I got to try two malts that I’ve been excited to try out for a long while.

The first was Kilchoman.

A couple of years ago, a man named Anthony Wills decided to build a brand new distillery on an isle where no one has ever thought of building a new distillery since 1881. I’m talking of course about the perhaps most distinguished of all whisky regions – Islay. First, it surprised me that he’d fancy building a new one rather than resurrecting an old one (such as Port Ellen), but I soon realized, in accordance with a recent interview in the Swedish whisky magazine “Allt om Whisky” (All about Whisky in English), that Kilchoman is all about bringing new fresh ideas and drams to this otherwise quite conservative, though diversive, region. And Anthony Wills is far from conservative.

Or perhaps he is, though, for it is only his distillery, together with the second distillery that has been on my wish-list for the last few months – Bruichladdich, that are not primarily concerned with profit and production, but rather with doing what they believe to be right – making good and interesting whiskies. And as far as my nose and tongue could tell, they absolutely are.

If I’d been served Kilchoman at our first pub without knowing anything about it, I’d never had guessed that it was an infant of only three years of age. Most infants of this age cry their eyes out; they shreik with a bitter punch of alcohol and pure spirit, they fart out odours of plastic and rubber and they never seem to behave, no matter how many times you hit them with water (*cough* Glen Grant *cough*). But this baby was different. It was intelligent, quiet, smooth and wonderfully cute. It lacked the oakey complexity compared to older malts, but what it lacked in age it gave in heart. This is as true an Islay whisky as Islay whiskies get. There was peat and smoke, but not too much. There was smoothness, but nothing dull. There was a tangible sweetness, but no caramel feast. And last but not least, there was a great deal of heart in it.

Releasing a whisky with full confidence when its this young is a very daring thing to do, and this just shows how much heart and effort Mills and his team have put into doing something new and good, while still not experimenting away and spinning out of control. Just tasting this makes me want to be a part of this project. It makes me want to go there, buy them a few pints and wish them all the good fortune and luck in the world. No, it’s far from my favourite whisky with regard to excecuted perfection, complexity or aroma, but it is the only whisky that has left me with the feeling that in a few years when Kilchoman starts to be a name to be reckoned with, I’ll be proud of saying that I tasted one of the first-ever bottlings of it.

If you’re arguing that this is only because this is the only whisky I’ve tasted that comes from a newly founded distillery, you’d be wrong. I’ve tasted almost every single bottling of the Swedish distillery Mackmyra, and it didn’t impress me nearly as much as this little newcomer.

And Kilchoman is only going to get better. Soon, their fist bottlings will be released with their own floor-malted barley and older casks of their now aging Port Ellen-malts. And frankly, I can’t wait to see the result.

With the former master blender at Bowmore, Jim McEwan, now running Bruichladdich, one could expect new great things to come from this distillilery. Jim McEwan has never been one who simply does what he’s told – he’s a tempered scotsman in its’ true and proper sense, and it is therefore not surprising that he has recently made a whisky smoked all the way up to the unimaginable level of 150 ppm while happily asking anyone who questions this maneauver of near-crazy behavior to kindly fuck off. In other words, he does his own thing at Bruichladdich, fueled not by money or corporate dictations, but of passion and perhaps a bit of craze and megalomania. I’ve been dying to try out one of his many interesting bottlings for a long time because of this.

This time, I got to try the standard “Peat” bottling, among the other famous “Waves” and “Rocks” bottlings. This was precisely what I’d expect from someone previosuly in charge of Bowmore’s malts now gone rogue. It is softly peated, albeit a tad smokier than Bowmore – perhaps at around 25-30 ppm give or take. It has a mineral watery-freshness to it aswell, and the caramel tones that are otherwise pretty distinguishable in Bowmore’s whiskies are nowhere to be seen. It is also the only whisky so far where the peat actually has tasted like peat. There’s a somewhat odd aroma of mud and organic gases there, too. To me, this boosts my impression of this whisky as something natural and down-to-earth, something that should taste the way the grass on Islay smells like after a rainy day. Promoting naturality has always been a quite unorthodox philosophy when it comes to whisky, but then again, McEwan loves to tell old values to fuck off.

All-in-all, these two are without a shred of a doubt two of the most exciting distilleries today, and if you’re into Islay whiskies, be sure to check these out the next time you’re in a pub with a thorough whisky assortment.

Nose:

This is a very sweet whisky indeed. Caramel sweetness together with a very prominent sherry finish; grapes, oak, and sugar. There is a distinctinve creamy character as well. Apple-peel is also very distinctive. There might be some bourbon casks here, but they sure don’t leave much to be nosed if that is the case.

Taste:

Many flavours here. First a creamy river of sweet apples and grape-peel. Then there’s a subtle peatiness in the background. After that, oak returns with some delicious caramel and cream.

Verdict:

I think this is, quite literally, a delicious dram. It does not have the full-bodied complexity that you’d expect from its price, but it is has many qualities and is excellently balanced in sweetness and flavour. In other words, it’s very much like how I remember the 12 YO, although a little bit more oaky and full-bodied. I would not be the least surprised if there’s a bit of this in Ballantine’s Finest.

This would go just as well with a chocolate truffle and black coffee as with a delicious meat-based main course. I’d serve this with a raindeer filet and lingon berries.

If you’re the manly sailor-type who thinks that any malt that doesn’t have a phenol concentration of at least 25 ppm isn’t real malt, you’re going to be disappointed. If you’re the kind who appreciates something well matured and sweet though, this is your dram to be sure.

Den första och främsta nyheten är ett ale vid namn Bonden – Svensk Folklig Ale och ser ut såhär:

Den kommer, enligt etiketten, från Hantverksbryggeriet i Västerås. 25 kronor gick en charmig 33cl-flaska på. Och jag var frälst från första smuttningen. Jag har, efter år av sökande, äntligen hittat ett bättre alkoholsvagt öl än Clausthaler. Det här ölet är fanimej riktig öl. Det har en riktig (nästan överdriven) beska, skummar ordentligt, smakar friskt och man kan till och med hitta smak av riktig alejäst malt om man letar lite. Missade du systemet på vägen hem till bjudningen och vill undvika “Var är vår Brewdog?”-frågorna kan du gott köpa med dig ett gäng flaskor av det här istället. Befinner du dig i en matbutik som säljer detta öl, köp det för guds skull! Vi vill se mer av sån här kvalitet i hyllorna!

Den andra nyheten är ett ljust lageröl jag plockade upp på Öland från Borgholms Bryggeri, närmare bestämt deras Slottsöl.

Det ska tilläggas att det egentligen är Slottskällans bryggeri i Uppsala som brygger det här, så det är inte på tal om något mysigt Öländskt mikrobryggeri här inte. Jag har provat några av deras öler tidigare och jag minns att jag älskade dem, men det här var för ett par år sedan och minnet kan alltid svika.

Doften är seriöst humlig och jästig och smaken låter sig inte heller gå av för hackor. Tydliga brödtoner samt en härligt uppfriskande karaktär gör det här till ett av mina absoluta favoriter när det kommer till de lite mer anonyma lagerölen. Passar utmärkt till sillen som blev över från midsommarafton!

Along comes Cropton Brewery, a wonderful brewery in Yorkshire, England (who also make arguably the best beer in the world – Monkman’s Slaughter), with the Pullman Pint.

The Pullman Pint is an ale light-brown in colour – not the redish shade of brown that half-dark ales so often possess, but truly brown.

When I first smelled this pint I was a little surprised – it smelled a lot less of roasted barley than I expected! In fact, this aroma is fresh, slightly metallic and salty,  and it tastes just the same. It is as light in flavour as a well-brewed lager, while still allowing for some great complexity in there, too. You get the smoothness and metallic thirst-quenching qualities of a lager, but also the serious bread tones from a heavier ale. What makes this pint truly unique, however, is the tangible yeast.

The yeast is what makes this ale the perfect drink for sea food, way surpassing white wine or Belgian beers. It is salty. It leaves a taste of sea, of fresh shore breezes and beaches. This, of course, has the downside of not being a very suitable ale to drink as-is, but bear it in mind if you’re ever out to try some fresh shrimps and you happen to stumble upon some well-assorted store that specializes in English microbreweries.